Georgien är en republik i Östeuropa. Georgien utropade sin självständighet från Sovjetunionen den 9 april 1991 och är medlemsland i Förenta nationerna sedan 1992 och Europarådet sedan 1999 och arbetar för närvarande för att bli fullvärdig medlem i militäralliansen Nato.

Georgien gränsar i väst till Svarta havet, i norr och nordost till Ryssland, i söder till Turkiet och Armenien, och i sydöst till Azerbajdzjan. Huvudstad är Tbilisi.

I Georgien finns två utbrytarrepubliker: Abchazien och Sydossetien. Georgien anser att de två områdena är ockuperade av Ryssland.

Georgiens ekonomi har av tradition bestått av turism (i Svartahavsområdet), odling av citrusfrukter och druvor; gruvdrift (med mangan och koppar som huvudprodukter); och en viss lågskalig industriproduktion, som främst tillverkar vin, metaller, maskiner, kemikalier och textiler.

Landet tvingas importera en stor del av sin energi, främst naturgas och petroleum. Georgiens enda egna storskaliga elproduktion kommer från vattenkraft där det största kraftverket, Inguridammen, står för 46 % av landets energiproduktion.

Den georgiska staten har ett stort budgetunderskott på grund av problem med att driva in skatter, och landet lider också av viss energibrist. Elnätet privatiserades 1998 och elförsörjningen har blivit bättre men återkommande strömavbrott är fortfarande ett allvarligt problem.

Landet ser med hopp fram emot en ny internationell transportled genom Svartahavshamnarna i Poti och Batumi. På grund av den höga arbetslösheten i det egna landet arbetar en stor del av Georgiens befolkning i Ryssland. Detta är avgörande för den georgiska ekonomin.

Det senaste årtiondet har varit turbulent, med interna stridigheter och konflikten med Ryssland har drabbat landet hårt ekonomiskt. Under senare år har det politiska läget i landet stabiliserats och därmed ekonomin förbättrats. Även om Georgien är stabilare idag kontrolleras den ekonomiskt viktiga regionen Abchazien i nordvästra delen av landet inte av regeringen i Tbilisi. Abchazien bröt sig loss från Georgien under inbördeskriget. Stora interna flykting- strömmar i samband med kriget, satte också den redan ansträngda ekonomin på prov.

Det georgiska köket och vinet har utvecklats genom århundradena, med vissa inslag från varje århundrade. En av de vanligaste middagstraditionerna är Supra, eller "georgiskt bord", vilket också är ett sätt att socialisera med vänner och familj. Suprans "toastmaster" kallas för Tamada. Han eller hon håller också de mest filosofiska skålarna, och ser till att alla har det trevligt.

Diverse historiska regioner i Georgien är kända för sina respektive rätter: till exempel, Chinkali (köttklimpar) från östliga Georgien, Chatjapuri, huvudsakligen från Imeretien, Megrelien och Adzjarien. Utöver traditionella georgiska rätter har maträtter från andra länder kommit till Georgien genom invandrare från Ryssland, Grekland och nyligen Kina.

Georgien har kanske världens äldsta tradition av vintillverkning och man har funnit 8 000 år gamla vinkärl. Idag producerar man vita och röda viner, mousserande viner och dessertviner, samt brandy. Georgiens vinexport var betydande som del av Sovjetunionen och under de första åren av oberoende som land.

Rysslands embargo har dock inneburit att den georgiska vinnäringen har blivit avskuren från sin största avsättningsmarknad. Den ryska smaken för sött och halvsött bordsvin styrde tidigare produktionen, men nu börjar man tillverka mer kvalitetsviner i en unik egen stil - en tendens som har påskyndats av handelsembargot. Efter sovjettidens isolering, börjar nu georgiska premiumviner så sakteliga komma tillbaka till den västerländska marknaden, mycket till följd av ett ökande intresse för ursprung, ekologi och hantverk i mat- och dryckes-sammanhang.